Lycklig och deppig debut i Lydnadsklass 3

Jag och Tweetan startade första gången i klass 3 i helgen, målet var inte att ta ett första pris för det hade varit sjukt mycket tur om vi skulle lyckats med det med våra halvfärdiga moment, utan jag var mest bara sugen på att tävla och det måste vi göra före myggen kommer. Vad jag ville uppnå var jag inte säker på, jag var mest bara nervös för platsliggningen. Hon kändes pigg och rolig på uppvärmningen men det tog lääänge innan vi fick starta. Var där från morgonen och de körde trean sist av alla klasser så vi hade varit där i drygt sex timmar när det var dags för oss, att gå och vara nervös så länge var inte roligt! 🙂 Men hon låg platsen och satt på sittningen så jag var otroligt glad och lättad att se att det kunde fungera på tävling också! Det kändes som att vad som helst kunde få hända under programmet sen så skulle jag vara nöjd oavsett. Det började bra på fria följet, för att vara Tweet så var hon ovanligt med. Men efter det var det som att ingen var hemma. Rutan var väl det enda momentet som kändes bra, jag stannade henne för sent och med fel kommando så jag fick kommendera henne igen, men förutom det så gjorde hon alla delar bra. Hoppapporten började jättebra, sen visste hon inte vad hon skulle göra med apporten. Kanske ska man leka lite med den, bita lite i kanterna eller nått. Hon hade ingen aning vad stå var, inte ens efter flera kommandon och mer och mer tydliga handsignaler. Kände igen henne lite från agilitytävlingar när vi varit där en hel dag och hon bara springer på utan att veta vad hon ska göra. Hon klarar inte att vara på plats en hel dag och sen tänka. Ju längre vi kom desto mer uppgiven blev jag och när vi var klar så var jag så besviken, det var inte kul att ha väntat en hel dag och sen inte kunna ens hälften av vad man kan i vanliga fall. 🙁 Min första tanke var att jag måste anmäla oss till en annan tävling så vi kan få en bättre känsla, men nej vi struntar i lydnadstävlingar nu istället för ett bra tag och satsar på annat istället. Och så får lydnadsbiten bli Isa och Daisans istället så kanske de kan starta ettan någon gång i år. 🙂 Snart börjar agilitysäsongen och där får man i alla fall fyra chanser per tävling att lyckas med någonting, och man blir inte deppig av att komma sist 😀

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.